Make the world yours 2009

Queenstown-Christchurch 7:e mars

Vi vaknade redan 7 lite lagom trötta efter gårdagen med barrunda och tekannor med shottar. Efter lite missförstånd och morgontrötthet satt vi på bussen vid 8 för att starta den 50 mil långa resan till Christchurch. På vägen stannade vi på lite olika ställen för att ta kort men även för att handla lunch som vi skulle äta vid en turkos sjö med utsikt över Southern alps i bakgrunden. Resan gick sedan vidare och vi fick nu det stora nöjet att se den otroligt löjliga filmen Borat och inte nog med det, tv:n var trasig så det blev i svartvitt.

Vi såg det vackra landsskapet glida förbi utanför och tankarna på att lämna det bakom sig redan nu var inte alls roligt.

Vid 5 kom vi fram och begav oss direkt ut för att äta på Mcdonalds. Mätta och belåtna satte vi av mot Christchurchs botaniska trädgård som det är känt för. Den var otroligt fin och helt kolosalt stor. Efter att ha suttit i solen i ett par timmar och skrivit ett par inlägg till bloggen så begav vi oss sakta hem genom stan och hade en lugn kväll hemma på hostellet för att orka gå upp tidigt dagen efter. Våran sista dag på Nya Zealand.

Jonatan

Queenstown 6:e mars

(Emmas födelsedag :D)

Fortfarande mätta efter gårdagens maffiga buffé fick vi infinna oss i att hoppa på en buss redan tio i åtta, för att ta oss ut till Milford sound. Det var en lång färd, några timmar med buss, innan vi fick stiga på färjan som var själva aktiviteten och cruisa runt (här var det också buffé som gällde) för att se den vackra omgivningen. Vår chaufför, som mest liknade en bock, berättade för oss att vädret vi hade, störtstörtregn (!!), egentligen bara var bra och verkligen inte ovanligt för området. 100 soldagar om året är inte goda odds men det positiva var alla underbara vattenfall som bildades (utan regnet så ser man inga), nersnirklande som bäckar över bergsväggarna (Emma, antar att du minns dem vi såg på Keb, same kind of shit :P).

Men även om fallen var fina så såg man ju knappt något! Turen var riktigt tråkig. Två timmar färja i ösregn innan vi blev nerlurade i något undervattensobservatorium (nej nej folks, det var inte häftigt, tänk aborrar, så häftigt var det :S).

Dagens plus under turen var chauffören, Mangees, musikval (älskade att åka till Mission Impossible genom en kolsvart tunnel, i sicksack :D), Wedding Crashers som visades på bussen och då vi väl i mitt nya hem (I wish) Queenstown, åt världens godaste burgare (Mimmi! T.o.m. godare än på Max!!) på Fernburger.

Den senare delen av kvällen vigde vi till utelivet som uteblivit den första kvällen. Vi tog oss runt till fyra uteställen (tror jag?) trots att vi inte var med i det anordnade Pub crawlet *. Förutom flödande alkohol (bl.a. serverat i tea pots) och danskar fick vi även dansa av oss allt vad Fernburgers heter. Och vi gick t.o.m. hem i tid!

* En anordnad pubrunda som kostade en viss avgift. Man blev orienterad till ett visst antal barer och stannade en stund på varje för att använda sig av sina rabatter man fick. Tydligen fick man även mindre shotar och drinkar på vissa ställen. Vi hängde på "utan att vara med" i själva crawlet.

// Jessica MK Jäntti

Queenstown 5:e mars

Jag vaknade tidigt och begav mig till köket för att laga iordning lite extra goda mackor med ägg och tillbehör. Sedan halv tio mötte jag Jessica och vi begav oss ut på en promenad. Vi satte oss och åt i hamnen och gick sedan längs stranden och igenom en park strax utanför stan. Där satt vi länge och läste innan vi bestämmde oss för att bege oss in mot staden igen. Efter lite shopping och lunch begav vi oss till STA:s kontor för att ordna med våra visum som tydligen behövs för att resa in i Australien.

Efter det var vi och beställde middagsplatser uppe på utsiktsberget. Helt stört dyrt för övrigt men det var en häftig upplevelse att åka upp med gondolen och äta middag där uppe i solnedgången. I varje fall, efter att ha bokat det satte vi oss nere i hamnen och åt glass på ett ställe med fritt internet. Efter en timme, en massa datorande, några skrivna vykort och en storglass senareså var det dags för mig att träna lite och lade sig för att läsa. Tiden hade nu runnit iväg och det var dags att bege sig upp på berget för den storslagna middagen som jag nämnde tidigare.

Jonatan

Waneka - Queenstown 4:e mars

Jag och Jessica vaknade en timme tidigare en alla andra och begav oss då ut på en promenad längs sjön. Solen hade precis stigit över bergen och den nya dagen var på ingång. Nästan ensamma promenerade vi cirka en halvtimme innan det var dags att bege sig tillbaka för att ta en dusch och sedan sätta sig på bussen.

Bussen begav sig iväg med siktet inställt på Bungyjumpbridge strax norr om Queenstown. Vi hade dagen före skickat runt ett formulär på bussen angående om man ville hoppa eller ej, vi valde dessvärre att icke göra det. När vi stod där och kolla på när några andra i gänget gjorde det så ångrade vi oss på en gång. Hoppet var bara 43 meter högt och över en turkos flod så det såg ut att vara ett väldigt lättsamt hopp om man gemför med många andra.

Väl färdiga där begav vi oss mot slutdestinationen och checkade in på Base, som många gånger förut. Vi begav oss nästan på en gång till stranden för att ligga och läsa i solen alldeles för länge. Vi åt sedan tidig middag på en italiensk restaurang som tyvärr var lite dyrare än vad vi hade tänkt.

Klockan började nu närma sig 8 och det var dags att fixa sig inför utekväll med start på hostelbaren. Hela kvällen visade sig bli ett fiasko. Krökargänget sattre igång att svina som satan och utöver det var stället i princip tomt. Så i stället för att parta hela natten så lade vi oss redan tolv för att gå upp tidigt dagen efter.

Jonatan

Efter en spännande kväll/natt (dock inte för vår del men med tanke på vad som försegick i vårt rum som vi delade med mitt favoritfolkslag *host* britter), var vi helt slut när bussen stack iväg med oss ombord redan halv åtta på morgonen.

Men the Nancy bus, som vår buss kallas (chauffören hetter Scottie men kallas för Nancy :P), åker aldrig i onödan. Den tidiga starten var helt enkelt nödvändig för att vi skulle få bästa möjliga utsikt och photo shot över Lake Havasu. Det speciella med sjön, förutom att naturen runt den är gorgeaus, är att bergen runt om speglas i den på ett speciellt sätt, som blir så himla fint när man fotar. Jonatan var lyrisk.

Hela bussfärden idag har bjudit på mycket vackert och vi var många som skakade på huvudet åt britterna som var för fulla för att orka hålla ögonen öppna. Waneka som vi nu kommit till är en charmig stad och bara några minuter från basen vi bor på har vi sandstrand och...kors i taket, turbosol J yeaaa! Så eftermiddagen gick i solens tecken.

Nu på kvällen har vi grillat, Jonatan trimmar kroppen med en löparrunda och jag sitter på rummet med några danska grabbar och håller för öronen (det är kareoke på gång och vi har öppet fönster :S). Imorgon tar vi oss till Queenstown, även känd som Nya Zeelands partystad.

Och självklart är det avslutningsfest som gäller...

// Jessica MK Jäntti

Efter en spännande kväll/natt (dock inte för vår del men med tanke på vad som försegick i vårt rum som vi delade med mitt favoritfolkslag *host* britter), var vi helt slut när bussen stack iväg med oss ombord redan halv åtta på morgonen.

Men the Nancy bus, som vår buss kallas (chauffören hetter Scottie men kallas för Nancy :P), åker aldrig i onödan. Den tidiga starten var helt enkelt nödvändig för att vi skulle få bästa möjliga utsikt och photo shot över Lake Havasu. Det speciella med sjön, förutom att naturen runt den är gorgeaus, är att bergen runt om speglas i den på ett speciellt sätt, som blir så himla fint när man fotar. Jonatan var lyrisk.

Hela bussfärden idag har bjudit på mycket vackert och vi var många som skakade på huvudet åt britterna som var för fulla för att orka hålla ögonen öppna. Waneka som vi nu kommit till är en charmig stad och bara några minuter från basen vi bor på har vi sandstrand och...kors i taket, turbosol J yeaaa! Så eftermiddagen gick i solens tecken.

Nu på kvällen har vi grillat, Jonatan trimmar kroppen med en löparrunda och jag sitter på rummet med några danska grabbar och håller för öronen (det är kareoke på gång och vi har öppet fönster :S). Imorgon tar vi oss till Queenstown, även känd som Nya Zeelands partystad.

Och självklart är det avslutningsfest som gäller...

// Jessica MK Jäntti

Efter att inte ha gjort mycket alls under vår första dag i Franz Josef väntade vår stora aktivitetsdag i glaciärerna. Runt nio checkade vi in för att utrusta oss med kängor, goretex-jackor, överdragsbyxor och mössa och vantar. Vi kom hem till hostellet runt halv sju.

Så det var en himla lång dag.

För de som inte hängt med riktigt så ligger glaciären vi tog oss upp på i mitten av en regnskog, vilket kändes lite skumt. Vi delades upp i flera grupper p.g.a. säkerhetsskäl och för att kunna hålla tempo hela tiden eftersom glaciärer kan vara rätt förrädiska (i ju med att de flyttar på sig) och kalla. Guiden vi hade med oss fick ibland hacka fram steg åt oss eftersom lederna som man följer ändrar form varje dag. Detta gjorde att vi ibland fick stå still alldeles för länge! Men annars fick vi se härliga vyer, klättra både upp och ner längs med isväggar och ta oss genom trånga utrymmen. Som högst var vi uppe på 400 m.

Och allt detta tog så himla lång tid i ju med att man inte alltid kom fram på en gång och att det var så himla många uppe på glaciären. Ett tag trodde jag att jag skulle frysa ihjäl, inte för att det var kallt utan mer för att det regnade i början av dagen så vi blev blöta och fick våra tår ihjälfrysta för att andra var så sega. Men i övrigt så var det kul att skutta runt ;)

Och gissa om Jonatan fotade som en idiot? Herre Gud, det kan inte finnas någon som har fler bilder på snö i sin kamera just nu.

// Jessica MK Jäntti

Lake Mahinapua - Franz Josef 1:a mars

Efter crossdressing och soppåsar var det löjligt nog flera som dragit på sig solbrillorna trots det mulna vädret :S men de åkte snabbt av då vi stannade till vid ett...väldgit märkligt museum...

Jag kommer faktiskt inte ihåg vad muséet hette men huvudsaken med det var att visa den riktiga Kiwimannen, så som han var innan dagens moderniteter (m.m.). Vi fick se en film om hur man först sköt och senare fångade in hjortar uppe i bergen med hjälp av helikopter. Detta för att de förökade sig snabbare än vad vegetationen hann återhämta sig efter att de käkat upp all gräs. Så först sköt man hjort från helikopter då man ville få ner siffrorna och sedan fångade man istället in dem (då det uppstod en köttmarknad att tjäna pengar på). Och med fånga in så hoppade man ner från helikoptrarna över djuren... :S nope, inget av det jag skriver är ett skämt.

Efter att ha kollat på ålar, possums, en gris, en känguru och självfallet hjortar så lämnade vi äntligen muséet bakom oss och kom fram till Franz Josef, staden som inte bara har glaciärer mitt i regnskogen utan även har runt 280 regndagar om året. Och ja, det har vi märkt.

// Jessica MK Jäntti

Westport - Lake Mahinapua 28:e februari

Från den ena hålan till den andra J

Men på vägen fick vi se några av de mest omtalade bergen på Nya Zeeland -  nämligen the Pancake Rocks. Det som gör de så omtalade är deras lager-på-lager-konstruktion som ingen hittills har kunnat förklara. De ser helt enkelt ut som en amerikansk frukost, berg av pankakor uppstaplade! Jättehäftiga.

Puben vi nu skulle stanna på drevs av en förhållandevis pigg 82-åring. Nej, han finns på riktigt, och ja, det är han som driver stället (med lite hjälp förstås :D). Inklämda i dorms fick vi först hälla i oss öl innan vi käkade en god buffé och senare bytte vi om till våra utklädnader. Jag agerade docka för att få se hur kretiv Jonatan är vad det gäller att designa kläder av sopsäckar och resultatet blev fiiint J men Jonatan själv slog mig med hästlängder så fort han fick på sig lite mascara  - vilka fransar!

Det var bara vår buss på stället, viket kändes lite tomt men vi hittade båda lite folk att prata med (ja, Jonatan också XD). Om man BARA hänger med varandra så blir man ju galen.

Jonatan hittade ett brittisk par och jag anförtrodde mig åt en dansk kille som inte hade orkat klä sig i tjejkläder.

Det blev även prisutdelning för bäst klädda men utan någon utav oss som segrare L (vinnarna fick vouchers på rafting!!).

Jag siktade mot säng kort efter att vi gladsinnade plockade ut var sitt halsband ur det fina skåpet i baren med "hand craft". Jonatan däremot stannade uppe ett tag till innan det var dags att tvätta bort sminket.

Och Lotta! Nu har vi äntligen invigit de fina reselakanen från Sidenselma J J Tack snälla!

// Jessica MK Jäntti

Nelson - Westport 27:e februari

Förutom att åka buss har dagen bestått av tre huvudsakliga händelser.

1. Vi har haft picknick, hela gruppen, på vägen mot Westport  då vi först gick en kort promenad innan vi högg tänderna i våra medtagna mumsigheter, i vårt fall gott bröd och youghurt med banan J vi blev även bokstavligen attackerade av ankor som nöp i våra kläder när vi satt i gräset. Hungriga bestar som inte var att leka med. Nästan lite läskigt...innan vi satte oss på bussen hann vi även beskåda fridlysta ålar.
2. Vi har åkt jetboat. Supersnabba båtar som körs av en galen bybo som stryker sig längs med klipporna och göra allt han kan för att få oss nedskvätta. Men det var trevligt. Dock inte lika häftigt som man hade trott men det är väl alltid trevligt att åka lite båt (i alla fall enligt Jonatan).
3. Promenerat i hålan, Westport, där vi bor nu. 6 000 har äran att vara bosatta här och vår nya busschaufför, Scottie (saknar Dylan) drog några incestskämt innan vi anlände. Och ja, det är litet. Men vi bor på ett himla mysigt hostel.

Morgondagen väntar med ett spännande boende, eller snarare en spännande pub, som tydligen ska vara mitt ute i ödemarken. Dessutom ska vi ha en temafest. Killarna tema är "cross dressing" (läs tjejkläder) och vi tjejer ska klä oss som rubbish (förslagsvis i sopsäckar). Fina priser ligger i potten. Få se om Jonatans putrumpa (i mina hotpants) drar till sig första priset, vem vet?

// Jessica MK Jäntti


Jag och jessica bak till vänster i världens starkaste jetboat

Nelson 26:e februari

Sju på morgonen började det, bussen hämtade upp "Jessica and a mate" som det hette J

Det var förvånande få som hade bestämt sig för att besöka Abel Tasman National Park, vilket var lite märkligt i ju med att det är en av orsakerna till att man besöker Nelson.

En timme buss och 40 minuter med båt (då vi bl.a. fick se sälar!!) tog det innan vi blev avlämnade på en strand utan karta och med vetskapen om att bli upphämtade några timmar senare på en annan... :S

Men vi klarade både rutten och tiden galant!

Spåren vi följde löpte längs med vattnet, delvis längs strand och delvis inne i djungeln/regnskogen både upp och ner, på höjder med (som alltid) galant utsikt.

Vädret växlade från jättevarmt och soligt till mulet och blåsigt men vi undslapp regn och tur var väl det. Det regnar tydligen mycket här på den södra ön, i alla fall längs med västkusten. 12 timmar senare var vi tillbaka på vårt hostell och hejade snabbt på de nya brudarna som flyttat in i vårt rum. Medan de såg sig om på stan efter något drickbart tog vi oss an vår nya favoritsyssla, handla mat. På vägen till Woolworths (som vårt nya place heter) hittade vi en häftig gammal kyrka och på vägen hem slank det ner en glass J ett fint slut på dagen, innan det var dags att sova i de mest terribla sängar jag legat i.

Nelson får underkänt i sängar men mer än godkänt i övrigt!

// Jessica MK Jäntti

Wellington - Nelson 25:e februari

Färjedag!

Inte roligt. Sju på morgonen stod vi alla uppradade och väntade på Dylan. Väl på färjan hände inte mycket. Jonatan testade olika sovställningar och kom fram till att han hatar barn och jag garvade mig igenom ett par barnprogram och somnade med näsan i Angels and Demons. 3 h tog det innan vi fick fortsätta bussa längs med vinfälten mot Nelson.

Nelson är känt för Abel Tasman nationalpark. Men första dagen vi var där (här var det två nätter bokade) så kom vi sent på eftermiddagen och kunde inte göra några organiserade aktiviteter. Istället lät vi våra apostlahästar rida oss upp till ännu en utsiktplats och återigen, gud vad Nya Zeeland är vackert!! Bergen, vattnet, kullarna och med den lilla byn nedanför fötterna med kyrktorn som ticker upp bland husen...Nelson är beautiful. 2 days ain't enough.

Lamm till middag på hostellet. Handla och laga matlåda som kvällsaktivitet efter att ha gjort en snabbspaning i den lilla hålan. Och slagga i vårt fyrmannarum som vi delat med ett annat par. Det var faktiskt första gången vi delade rum med några andra och jag måste säga att jag tyckte det kändes jobbigt. Man kan inte sprida ut sig allt för mycket. De hade t.ex. redan släckt för att sova när vi kom in tio så det var himla svårt för oss att packa och dona (vi hade nämligen en heldag i nationalparken framför med hämtning sju). Jag tror våra dubbelrum gjort oss bekväma men samtidigt så har vi mycket saker också som man är rädd för ska bli snott. Inte gilla dorms.

Nog om det!

// Jessica MK Jäntti


Utsikten över Wellingron i solnedgången


Jessica gungandes i en park utanför staden

Rivervalley - Wellington 24:e februari

Mijau! Rivervalley var verkligen ett litet charmigt ställe och eftersom vi hoppade över både forsränningen och hästridningen (jag vet, Jonatan var jättebesviken, han ÄLSKAR ju hästar!) så tänkte vi istället se oss om lite. Lodgen låg som sagt vid en flod med en slags linbana, som man kunde hala sig över med till andra sidan, där det fanns en upptrampad stig upp, upp, upp.

Dit gick vi i det höga gräset med nässlor och taggbuskar (oj, vad jag svor) men utsikten var värt besväret.

Aktiviteterna var snabbt överstökade i förmån till det kommande stoppet , el capitál, Wellington. Vi hade bara en natt bokad i staden, vilket på sätt och vis kändes lite synd, men vi har ju ändå kommit hit för de coola upplevelsernas skull och naturen (till skillnad från många som knappt lämnar baserna, förutom när de vill kröka på ett annat ställe än basens) . Men tror ni inte vi hann med lite natur här också?

Som vanligt tog vi reda på om det fanns en utsiktsplats och tog oss dit. Även nu passerade vi en skog som Härskärringen spelades in i (det hade man aldirg trott att man skulle göra :D). Och vilken utsikt, för att inte tala om vilken stad!!

Det som är så underbart med Nya Zeeland är att storstäderna vi besökt, inte känns som betongdjungler (fast än de såklart består av betong) men de har så underbar natur runt om städerna, alternativt vatten och berg. Och här fanns allt.

Vi skippade nattlivet och gjorde oss istället lite middag på basen. I filmrummet visade de Supersugen, men jag var för trött (ja, fatta vad slut jag var som inte orkade se!) men det gjorde väl egentligen inget. Vi kulle upp jättetidigt morgonen därpå för att åka färja. Så slut som vi var låg jag i min säng och tänkte på alla kottar vi sett (kottarna "hänger" nämligen inte ner från träden utan växer PÅ trädstammarna, som små grenar, alternativt parasiter, jättehäftigt tycker jag, inte Jonatan) och somnade snabbet till ljudet av storstadsbrus (för omväxlings skull).

// Jessica MK Jäntti



<linbanan över till andra sidan

Taupo-Rivervalley 23:e februari

Dylan, som vår busschaufför heter, hämtade oss vid halv 10 på morgonnen vilket var skönt. Då begav sig bussen mot Rivervalley som inte är mer än en lodge mitt ute i ödemarken. På vägen dit stannade vi för att gå en promenad på 2 timmar genom det bergiga landskapet. Det såg i princip ut som i Sagan om ringen men desvärre började det regna en hel del ungefär halvvägs så det var lite surt. Väl inne inne i bussen så tog det inte mer än en timme innan vi var framme. Och som man kunde höra på namnet så låg det verkligen nere vid floden i en dal. Bussen parkerade uppe på en platå och sedan var det säkert 100 meter i fallhöjd att ta sig ner till lodgen på en slalomsvängande grusväg.

Jag lade mig då för att vila lite på sängen eftersom att jag hade lite ont i revbenen efter skydivet ( i varje fall så tror jag att det kommer därifrån). Efter en stunds vila var det dags att äta middag. Dem flesta på bussen käkar ett paket nudlar och dricker några bärs till middag varje dag men då man oftast kan beställa mat på ställena för cirka 60 spänn så har jag och Jessica inte börjat laga egen mat ännu.

Efter den goda maten och en promenad ute i mörkret var det åter igen dags att lägga oss.

En ganska händelselös dag med andra ord men med tanke på att jag hade ont så passade vi på att vila från alla actionladdade aktiviter som forsränning och dyl.

/ Jonatan

Taupo 22:a februari

Vi vaknade av alarmet 8 på morgonen, vilket kändes som ganska tidigt med tanke på kvällen innan. 9 hade vi ätit och gjort oss iordning. Väl nere i receptionen såg vi de svenska tjejerna som skulle hoppa fallskärm vid 8 och av dem fick vi höra att det inte skulle bli något av det hela nu på morgonen utan vi skulle få infinna oss igen klockan 1 för att se om hoppet kunde bli av framåt eftermiddagen istället.

Ganska besvikna begav vi oss iväg på en promenad och letade efter en mataffär vilket inte var det lättaste attt hitta i den här hålan. Vi fick gå enda till utkanten av den innan vi hittade en supermarket. Så när vi var tillbaka på basecamp igen så var klockan redan 11 eller så. Vi lagade irdning lite lunch och lade oss sedan till ro i en intilliggande park för att läsa lite i solen.

Timmarna rullade på och det var återigen dags att kolla läget med Tauposkydiving, som de nu heter. Nu fick vi beskedet att det skulle bli av och att vi skulle åka nu på en gång. Det vi inte visste var att vi skulle behöva vänta enda till 5 eller så för att få slänga oss ut från ett plan.

Hungrigare och hungrigare för att inte tala om oroligare för varje sekund satt vi där och väntade i flera timmar. Men när dom äntligen ropade upp våra namn och vi hade fått på oss dräkterna så kändes det nästan som att man inte hade någon lust längre. Men samtidigt var det för sent för att dra sig ur. Vilket jag är mycket glad över att jag inte gjorde. Upplevelsen att se planet försvinna upp i himlen och samtidigt se marken närma sig var otroligt ballt. Det är i princip bara de första 4-5 sekunderna som det värkligen känns som fritt fall sedan när man stabiliserat sig med magen mot marken surfandes i luften så känns det mer som att man flyter än faller. Men vilken fart sedan! Hade man glömt raka sig innan man hoppade så behövdes det nog knapppt när man kom ner. 3000 meter på en minut för att vara exakt vilket förmodligen är det snabbaste man någonsin kommer färdas om framtiden inte har väldigt spännande fordon att erbjuda.

Efter det hela var vi ganska matta och satte oss på samma restaurang som dagen före för att äta en trevlig middag i solen. Sedan begav vi oss upp på rummet vid 8 eller så för att vila en kvart men tror ni att vi kom iväg igen?  Svar nej. Vi somnade nästan på en gång hellt utmattade.

/ Jonatan

Waitomo-Taupo 21:a februari

Vi vaknade tidigt före alla andra för att bege oss mot äventyret som väntade i grottorna.

Vi skulle nu på morgonen hissas ner 40 meter rakt ner i ett svart hål i berget för att sedan slungas iväg i en linbana genom ett kålsvart bergrum. När det var överstökat och alla hade samlats där nere var det dags att fika lite så där satt vi och dinglade med fötterna ut över ett stup i mörkret.

Färdigfikade 20 minuter senare, fick vi höra att vi nu skulle hoppa ner för stupet med en bildäcksslang under oss som flytkudde. Eftersom jag var den enda killen i en grupp på 8 så kan ni ju gissa vem som fick börja. Vi skulle under de kommnande 2 timmarna flyta runt på bildäcket, simma, klättra och bara flyta fram genom mer eller mindre trånga tunnlar. När alla stängde av sina pannlampor så kunde man tydligt se alla lysmaskar som satt i taket i grottorna.

Det kändes nästan som en stjärnhimmel där nere under marken. Det hela avslutatdes med att klättra upp genom 2 vattenfall. Väl uppe på ytan igen så var det dags att byta om och käka lunch på basen.

Klockan var nu 1 och bussen skulle ta oss vidare mot Taupo där vi skulle hoppa fallskärm. Tyvär ställdes det in p.g.a. vädret och vi skulle få vänta enda tills dagen efter. Vi passade istället på att bada lite i sjön och ta en promenad längs stranden. Senare käkade vi middag i solen på en nice uteservering följt av en utekväll på boendets egen bar. Med tanke på att vi skulle hoppa fallskärm dagen efter så var vi inte ute till längre än ett. Men vi han trots allt träffa en trevlig amerikanska och några svenska tjejer att snacka lite skit med.

/ Jonatan

Rotourua-Waitomo 20:e februari

Vi begav oss även i dag iväg tidig morgon. Bussen började sin långa tur mot Waitomo men på vägen stannade vi mitt i ingenstans för att se på en fårshow. Det var i princip bara vi från våran buss som var ungdommar och sedan kanske 1000 pensionärer från alla världens hörn. Dom började med att rada upp får från hela världen och sedan var det i princip en ståuppkomiker som höll låda om lite av varje i en timme.

Efter den konstiga upplevelsen begav vi oss mot en zorbbacke. För er som inte vet vad det är så är det en jättestor uppblåsbar boll som man kan åka inuti ner för en gräsbacke. Vi gjorde det inte men fick kolla på när ett par tjejer från bussen passade på att slänga sig ut för backen.

Sedan var det dags att sätta oss på bussen igen och bege oss mot den lilla byhålan vi skulle bo i. Vi fick under turen höra att det bara är 49 stycken som bor där.

Själva hostellet i sig var väldigt fräsht men det fanns inte så mycket att göra. Alla eftermiddagens aktiviteter hade blivit inställda på grund av vädret = regn. Vi tog en sväng ner på stan med Dylan, busschauffören, och han visade oss ett ställa där man föder upp kaniner för att raka av deras päls. Vi fick även bevittna när en galen gammal tant spände fast en kanin i en sträckbänk för rakning och sedan satte igång för fullt. Helt klart en upplevelse.

Klockasn var nu 4 och vi hade inget att göra innan middagen klockan 7 så jag såg till att träna lite. Jag satte på mig träningsskorna och begav mig iväg över åkrarna och grusvägarna som inte verkade leda någonstans. Klockan hade nu sprungit iväg och det var dags för BBQ buffé nere på den lokala bubben. Där träffade vi en trevlig kille från Holland som vi snackade med hela kvällen förutom när de fulla infödingarna kom och störde.

Även i dag var det tidigt i säng som gällde för att orka med morgondagens äventyr.  

/ Jonatan

Efter att ha sovit med rummet fullt av smygtorkande tvätt (det var strängt förbjudet att ha blöta kläder torkandes i rummet) så skulle bussen styrd av Dylan, som för övrigt är lite crazy, ta oss till Rotorua, även benämnt som det kulturella samt geologiska centrumet på Nya Zeeland. Vägen ledde oss genom en futtig håla som försökte stoltsera med att kalla sig för Hobbiton i ju med Peter Jacksons underbara filmatisering av Härskarringen, som då faktiskt hade ägt rum i närheten, med det var inget vi fick se under vår raska promenad till Doncen och tillbaka till bussen. Vi svängde även av och stannade i ett bergigt landskap där hela gruppen fick gå genom gamla gruvtunnlar. Det var väldigt mörkt i tunnlarna, men i ju med all fotografering klarade man sig ;) vi fick även befara svängiga hänbroar.

 Dagens aktiviteter i övrigt var antingen rafting eller ett besök i en national park i närheten med vulkaner och kiwifåglar (som jag för övrigt väldigt gärna hade velat se!!).

Men istället blev vi körda i en buss genom en outhärdligt doft, staden har nämligen fått sitt namn efter sin stank, "den illaluktande platsen" (cheers!) för rafting.

Instruktionerna var många i ju med riskerna med att hamna i en fors eller i ett mindre vattenfall men vi varken välte flotten eller förlorade någon ur besättningen över bord J

Jag förlorade däremot lite kött på tummen och en flisa tand men som blivande Robinson hann jag ju inte ta mig tid att gnälla i all tumult. Med sex man i båten och en förträfflig samt rolig befäl blev vi inte bara bäst på alla bilder vi hade det även hemskt roligt.

Efter att ha tagit in av det geologiska hade vi bara det kulturella (läs Jonatans hatämne) kvar. Vi hann knappt dra på oss nya kläder innan vi blev hämtade av nästa minibuss som skulle ta oss till Maori Village, uppsatt för att  lära folk om Nya Zeelands urinvånare. Det var en trevlig busstur då vi fick lära oss lite urinvånarspråk samt välja ut en ledare för "vår" stam. Jag tyckte Jonatan skulle vara (det skulle nämligen vara en kille), men Carl från England tog saken i egna händer och representerade oss under de olika ceremonierna vi fick deltaga i. Förutom att få se oss om fick vi även se en av deras legender spelas upp med sång och dans inblandat. Där efter fick vi även smaka av en buffé tillagad på värmda stenar på Maori-vis J

På vägen hem skulle vi tydligen ha allsång på bussen (Emma, du minns säkert vilka som är etta på min att-undvika-människor-lista, som Amanda fick ta del av) och vi fick även åka ett för högt antal varv i en rondell, bara för skojs skull. Hai, folk på Nya Zeeland är lite...wierd?

Jessica

18e Aukland - Mercurybay

Bussen begav sig iväg halv 9 på morgonen och vi började med att bege oss upp på en vulkankrater belägen precis utanför stan. Utsikten var otrolig och man såg staden sluta i horisonten åt alla håll. Efter en kvarts stopp begav vi oss iväg. Vid 12 stannade vi och åt lunch och strax efter 2 kom vi fram till Mercurybay där äventyret skulle fortsätta i kajaker.

I 3 timmar var vi ute och kajakade längs kusten kollandes på grottor, stränder och det fina landskapet i övrigt. Halvvägs stannnade vi på en strand placerad mellan stora kalkstensväggar för en fika och fotopaus. På vägen  tillbaka stannade vi och vi fick alla paddla in i en grotta en och en. Vi fick därmed bekräftat varför den kallades som den gjorde, dvs Lovers cave, 30 meter in fanns det en 3 meter bred kanske 10 meter lång strand. Ni kan ju tänka er själva vart namnet kommer ifrån. Väl tillbaka på stranden var det dags att hoppa på bussen igen och bege sig mot dagens boende beläget i en håla 20 minuter bort.

Efter en snabbdusch var det sedan dags för lite käk. Vi hade beställt middag på stället och det kostade bara 30 spänn var eller liknande. Vi tog sedan en promenad för att köpa frukost då det är enklast att ha med sig egen att äta på bussen. När vi endå var iväg passade vi på att gå ner till vattnet och kika lite. Det hade börjat skymma så det fanns inte så mycket mer att se än en massa snäckskal på stranden. Trötta som vi var när vi kom tillbaka så kröp vi till sängs tidigt idag med.

Jonatan

Auckland 16e - 18e

Det hela började med att vi under en 5 timmars flygtur förlorade en hel dag då vi flög över datumgränsen. Vi begav oss  iväg lyfte från Tahiti  7 på söndag morgon och vi landade i Aukland  lunchtid mondag.

    Vi blev avsläpppta mitt i City och letade oss fram till hotellet som skulle visa sig ligga centralare en vad vi trodde. Efter att ha checkat in begav vi oss ut på stan, närmare bestämmmt ner till hamnen. Och skulle där förstå Innebörden av smeknamnet City of sails

Det sträckte sig master i luften långt bort i horisonten.

    Vi satte oss senare en stund på ett internetcafe och lade upp inläggen från La och Tahiti..

Vi avslutade sdan kvällen 200 meter upp i en snurrande restaurang med utsikt över hela staden, Minst sagt en storslagen utsikt. Trötta efter en lång dag lade vi oss tidigt.

Morgonen därpå vaknade vid 8 och begav vi oss ner för att äta frukost. Oense om vad vi skulle göra under dagen och hur fort det skulle gå så rök vi ihop och det slutade med att vi  spenderade dagen på varsitt håll. Men när vi träffades på kvällen visade det sig att vi hade gjort ganska samma saker ändå. Så vad gjorde vi nu då undrar ni säkert. Vi begav oss på en båttur runt hamnen som varade i 90 minuter. Vädret v ar strålande så det var verkligen en

trevlig upplevelse att se staden och dess omgivning från vattnet.

Sedan köpte jag med mig mat och käkade lunch liggandes på en gräsmatta i en centralt och högt belägen park med utsikt över hela stan. Sedan passade jag på att hinna träna lite medan solen stekte som värst.

    Nu var det dags att bege sig ut på en promenad längs kusten och den stora industrihamnen.

Från båten hade jag sett att det såg ganska trevligt ut hitåt så efter en halvtimmes promenad eller så slutade äntligen hamnen och jag kunde gå längs vattnet och beundra det fina landskapet och alla vita segel i bukten.

    Efter en timmes promenad upp och ner över berg genom en kyrkogård längs en strand och  slutligen genom en park lade jag mig för att läsa en stund.

   Det var verkligen en otrolig utsikt härifrån och jag ville att jessica skule komma hit och dela den med mig. Efter mycket om och men så var vi entligen tillbaka på samma plats och hade då inhandlat takeawaymat. Så där låg vi tills solen började gå ner.  Vi han även ta oss ner till hamnen igen nu i mörkret för att kika in över stan och dess höga hus. Vi behövde även i kväll lägga oss titigt för att dagen därpå hoppa på bussen söderut.

Jonatan